“Min ena klänning var ju i spets, ska du inte prova den bara som en kul grej?” sa Petra och dagen efter budade hon över sin klänning.

Ja såhär ser det ut när man har en hypegirl till bästis (love her for that!!!!!!!) och efter lite mer hypeande bestämdes det att vi skulle gå med klänningen till Ida Lanto som har gjort den för att se över korrigeringar som behövde göras.

Att ha en viktig person i ens liv som bara säger “ta min klänning!” när man börjar prata bröllopsklänningar är så himla fint och speciellt. När jag satte på mig den visste jag direkt att det var klänningen jag skulle gifta mig i. För varför skulle jag sy en ny när denna otroliga skapelse redan fanns? Dessutom kändes det så fint och rörande att ha på sig just Petras klänning. Mitt livs syster.

I november var vi hos Ida Lanto för att måtta klänning och prata om slöjan. Jag visste exakt vad för typ av slöja jag ville ha: en hooded slöja med bred spetskant. Tänk Rödluvan goes sexy Italian bride. Ida förstod visionen direkt!

På fittingen hände något oväntat: mitt i måttandet och fixandet skrek Petra till. I hörnet hängde en klänning som var det vackraste vi någonsin hade sett. En paljettdröm med djup ryggurringning och tungt släp. “Prova den!” skrek hon och det gjorde jag.

Det här var min andra “say yes to the dress”-moment på lika många veckor haha. I samma sekund som jag satte på mig den blev jag besatt. Jag hade aldrig känt mig så snygg i hela mitt liv. “DU MÅSTE HA DEN” gormade Petra och så gick historien till om när jag hittade två av mina bröllopsklänningar inom loppet av ett par veckor. Det var det enklaste av alla val i hela planeringen, haha.

Såhär såg det ut på min sista fitting i juni. Då hade Dante brutit armen och fick följa med mig. Att gå och prova mina bröllopsklänningar tillsammans med min son var bland det största i all planering. Jag var så rörd av att ha honom med, lyssna på hans frågor och liksom göra det här bröllopet tillsammans. Det var inte bara mitt och Damons bröllop, det var Dante och Gaias också, vilket blev tydligt i den här stunden. Jag är så glad över att vi involverade barnen så mycket, och det är minnen som vi alla kommer att bära med oss resten av livet!

Förutom min bröllopsklänning och den glittriga klänningen (som blev min welcome party-dress) så hade jag en till klänning i tankarna. Efterfest-klänningen! Jag och min andra bästis Amanda bestämde att hon skulle designa den (Amanda driver varumärket Mandibreeze) så innan jul började vi skissa på olika idéer. Ganska snabbt skissade hon upp en kort klänning som kändes som en gräddbakelse och när hon presenterade den för mig kände jag bara ja, ja, ja!

Tanken var att avsluta med en klänning som skiljde sig från de andra två. Kortkort, tung satin och puffig kjol med korsett.

Efter ett par vändor med designförändringar så levererades den sista klänningen två dagar (!) innan vi skulle åka till bröllopet - puh! Känslan när den kom och såg såhär perfekt ut 🥹

GUD VAD KUL DET ÄR MED KLÄNNINGAR!!!

I nästa post ska vi titta på alla mina looks, val av accessoarer, ja ALLT. Glöm inte att prenumerera för att inte missa nästa post!

Prenumerera nu

Att gifta sig - vilken ljuvlig och samtidigt panikslagen motivator till att bli sitt snyggaste jag. Om det är någon gång jag ska stå och känna mig vrålhet så är det väl ändå på mitt bröllop. Men! Jag har fan fött två barn. Mina magmuskler har vägrat gå ihop efter den sista graviditeten. Huden är slapp, brösten ser inte ut som tidigare. Ibland tittar jag på mig själv och känner inte igen det jag ser.

Jag har funderat på eventuella plastikoperationer. Mest magen och brösten. Men när vi bokade bröllopet med nio månader kvar bestämde jag mig för att försöka bli mitt snyggaste utan operationer. Jag tyckte att det kändes kul med en utmaning, och ville göra det på mitt sätt. Jag är en vuxen kvinna, kapabel till mina egna beslut, så detta inlägg är skrivet rakt upp och ner från mina tankar. Jag hoppas att du som läser kan ta emot dem på samma sätt och om inte så är det bara sluta läsa 🤍

Ett halvår innan började min resa mot bröllopet. Det viktigaste för mig var träningen. Det handlade verkligen inte bara om utseende, men bröllopet blev motivation nog för att gå utanför min comfort zone i träningen. Jag ville se hur hårt jag kunde pusha mig själv och vilka resultat som gick att uppnå. Min mage har inte sett ut som innan barn sen Gaia kom och jag har verkligen tyckt att det har varit så jobbigt. Men ville verkligen inte göra en operation för att sy ihop magmusklerna, tycker det verkar hemskt. Bestämde mig för att se hur stark min mage kunde bli bara genom rätt träning. Så jag gick från att ha tränat pilates, yoga och löpning 1-2 gånger/veckan (med regelbundna uppehåll) i hela mitt vuxna liv till att börja med styrketräning med PT.

True story: första tre månaderna hade jag träningsvärk VARJE dag, och fick regelbundet ta värktabletter för att jag hade tränat för hårt. Det hände mer än en gång att jag satt kvar i omklädningsrummet med ben som darrade så mycket att jag inte kunde ta mig därifrån. Varje gång jag gick dit tänkte jag på olika anledningar till att strunta i det. Det var helt sinnessjukt jobbigt! Men jag gick dit och jag gav allt jag hade på varje pass. Mellan mina PT-pass gick jag själv till gymmet. I did the work! Och sex månader senare hade jag tappat 22% i kroppsfett utan att gå ner mer än 2kg i vikt. Istället hade jag bytt ut fett mot muskler.

Jag är 36 år och har fött två barn, varav mina magmuskler som sagt fortfarande är förstörda efter det. Dessutom har jag en reumatisk sjukdom. Men jag har ALDRIG varit såhär stark. Jag känner mig som superwoman, min energi och styrka är oslagbar. Så även om det var kul att känna sig snygg på bröllopet, var det roligaste att bli så stark och välmående. Jag kommer fortsätta bygga och vårda den här nya styrkan för resten av mitt liv 💪🏼

Nu så, hela listan på allt annat jag gjorde!

6 månader innan:

• Ansiktsbehandling hos Lena på S-kliniken var fjärde vecka. Lena gör stacking-behandlingar vilket betyder att hon gör flera behandlingar på en och samma bokning. Det är inte billigt men resultaten är häpnadsväckande. Hon har trollat bort alla mina pigmentförändringar, skulpterat ansiktet, minskat mina porer, jämnat ut hudtonen och fått bort flera acneärr. Det är som en ny hud efter dessa sex månader. Att städa upp huden gjorde det enklare för resten att ge resultat.

• Enbart Skinbetter Science hudvård. Det här har varit lika heligt som mina appointments hos Lena.

• Inte slarva med hudvården!

• PT två gånger i veckan + 1 annat träningspass/veckan, så 3 pass totalt per vecka.

• 10 000 steg om dagen!

Tre månader innan:

• Addera gå i backe på löpbandet 30 min på incline 10, speed 5 så många dagar i veckan som möjligt (det blev oftast 2-3).

• 100g protein om dagen + litet kaloriunderskott.

• Gua sha för både kroppen och ansiktet ungefär 2-3 gånger per vecka i samband med kvällsrutinen.

Två månader innan:

• Baby-botox i pannan, runt ögonen och arg-rynkan (jag lägger halv av den minsta dosen eftersom jag vill släta ut men fortfarande behålla ansiktsuttryck). Jag går till Hamid på Estetiska Institutet.

• 0.5ml filler i läpparna för att få till (enligt mig) ett perfekt put. Jag går till Gina på Estetiska Institutet.

• Bleka tänderna. Jag gör min blekning skonsamt hos Sugarme Estetics.

En månad innan:

• Sculpting-massage varje vecka hos Heat by Sophie Lie

Två veckor innan:

• Kostschema

• 2-3 liter vatten om dagen (och ingen alkohol)

• Magövningar 20 min varje dag utöver den andra träningen

Inför bröllopet:

💅🏻 Manikyr hos Emilia Paavola på Studio Paavola

💁‍♀️ Pedikyr hos Sara på Skin & Tonic

🤎 Frisörbesök hos Jennifer Dahlqvist

👌 Tråda + färga ögonbrynen på Rapide Brow Bar

👁️ Lash curl på Rapide Brow Bar

Den sista pusselbiten:

Glädje! Att gå in med rätt mindset till bröllopet tror jag var den viktigaste delen i att jag kände mig så snygg insåg jag efteråt. Det kändes verkligen som att jag strålade med min energi - som att jag kunde ta på den själv! Aldrig har jag haft så kul eller känt mig så lycklig och jag tror (hoppas) att det syntes på mig. Om du ska gifta dig så kom ihåg att det här är det enskilt viktigaste för din bridal hotness!

Allt annat gjorde jag för att jag ville utmana mig själv och för att jag tycker det är genuint kul med looks och ville vara mitt snyggaste jag. Men vill jag leva såhär jämt med kostschema? Absolut inte. Så fort bröllopet sattes igång var det croissanter, vin, lägga ifrån sig Oura-ringen och bara njuta! För mig är det inte en sund livsstil att hålla på och räkna kalorier och ingenting jag kommer fortsätta med. Livet är till för att njutas av. Träningen och hälsan kommer jag dock ta med mig även framåt som sagt, då jag aldrig har mått så bra som jag gör just nu tack vare den.

Balans they say 🤍

Subscribe

Jag har vänt och vridit på frågan. Fler barn eller vara klar. Definitiva beslut om livets stora frågor är svåra, snåriga och känsliga.

Speciellt om man från början bestämt sig för något. Det var alltid tre barn som gällde för oss.

Skämtsamt sa jag efter att Gaia kommit till världen att jag var mer än klar. Vi gör oss av med alla bebisgrejer! Deklarerade jag högt och tydligt. En protest mot förväntningen på att börja baka ett till barn inom snar framtid. Snar för så blir det när man funderar på en trea och är över 35 år. Jag vill ta mina egna beslut, blir som en trotsig tonåring när någon försöker ta dem åt mig.

Det finns så många tecken på vad jag behöver. Jag, som i Michaela, den 36-åriga kvinna som har burit och fött och återigen burit två stycken underbara barn.

Jag behöver läka. Jag behöver omvårdnad. Jag behöver tid.

Till skillnad från de mammor på sociala medier som med glädje bär och föder barn efter barn och får allt att verka så enkelt (”jag hade kunnat föda hundra barn!”) så har det inte varit så för mig.

Bakandet, födandet, närandet och omvårdnaden av mina två barn har varit de enskilt svåraste uppgifterna jag har tagit mig an. Jag har känt stor skam över hur jobbigt jag har tyckt att det har varit, för alla andra verkar det nämligen så enkelt. Det här var grunden till att jag byggde Baby Journey och den stora anledningen till att jag varje dag går upp och ger allt till mitt företag. Jag tyckte det var så jobbigt, jag behövde någon som höll mig i handen. Baby Journey blev den platsen, jag fyller den med allt jag själv saknade.

Jag har försökt acceptera att resan ser olika ut för alla familjer. Jag gick igenom två graviditeter med odiagnostiserad reumatism. Jag fick två bebisar med kolik. Det mysiga, det fanns inte där. När jag ser bebismammor på sociala medier lägga upp skimrande gosiga bilder på sin tid med sina bebisar börjar jag ofta gråta. Jag blir avundsjuk, men det är något annat där inne också.

En sorg. Över att det inte blev som jag hade tänkt mig. En insikt. Av att jag inte kommer klara av att skaffa fler barn. Min kropp reagerar som ett trauma bara av tanken. Den har inte bearbetat klart än.

Jag tänker på talen på vårt bröllop, de som handlade om vilken bra mamma jag är. Hur jag bär vår familj. Och undrar varför det ändå känns som ett stort hål av besvikelse på mig själv inombords. Prestationen. Jag har ägnat ett vuxen liv åt att skriva om den. Den driver mig framåt och bryter mig isär samtidigt. Jag är så besviken på mig själv för att jag inte vill bli gravid igen. Men det är sanningen - jag orkar inte en gång till.

Tack universum för att jag klarade av att bära mina två barn. Jag ska ta hand om oss för resten av vårt liv. Det räcker mer än väl.

Herregud. Man går ett helt liv och fantiserar om ens bröllop och sen helt plötsligt är det bara några få futtiga dagar kvar innan det inträffar.

Jag sitter hos frisören och blir bröllopsfin i håret. Efter bröllopet tänkte jag dela ett riktigt matigt inlägg med allt jag har gjort för min bröllops-glow up. För nog har det piffats under den här våren, haha. Det intressanta är att hur mycket man än tänker på att vilja se fin ut och vara så snygg man bara kan så finns det saker man inte kan styra över, och därför ska man inte försöka uppnå omöjlig perfektion. Uppblåst mage, eksem, hormonella finnar, ett stort blåmärke på benet, vissa saker dyker upp varje sig dom är välkomna eller ej. Då är det nog bra om man accepterar dem och inte får en panikångestattack över inkräktarna.

Det viktigaste på sitt bröllop måste väl ändå vara att njuta. Njutning! Det hela livet är till för.

Inspirationsbilden för min bröllopsmake!

Den här veckan har jag helt gått in i min bröllopsbubbla. Små detaljer har inhandlats, den sista leveransen av klänningar har kommit på posten, behandlingar, träning, spika bordsplacering och gå igenom körschemat. Jag träffar vänner på gatan och vi kramar varandra i en “omg nu är det snart dags det här är så kul jag döööör”-attack. Hur många gånger i sitt liv tar man med 90 av sina favoritpersoner till en vingård i Toscana för en flerdagarsfest? En gång om man är jag och den gången är nu.

Jag ska blicka ut över alla människor jag älskar och tänka på hur lycklig lottad jag är, samtidigt som jag håller min man i handen. Så trött på att kalla honom för min partner/pojkvän/sambo/fästman/kille. Äntligen - MAN OCH FRU!

Och en sneak peek på slutresultatet när William provsminkade mig i veckan!

Vi hörs igen efter bröllopet, och då kan ni vänta er många mejl om alla detaljer; från glow up till brudlooks till detaljer och upplägg. Jag ser fram emot att dela allt! Tills dess: ta hand om er, vi ses på andra sidan!

Subscribe now

Jag, Timmy och Damon på Timmy & Sofias bröllop augusti 2024

På bröllopsinbjudan stod både min farmor och min farfars namn med. Och när våra bröllopsplanerare sa att min farfar inte hade osa:t blev jag instinktivt irriterad. Det är klart att han inte kan osa, han vet inte ens vem han är! Irritationen var en täckmantel för sorg. Så fruktansvärt sorgligt känns det att min älskade nonno inte är med mig, att han finns men ändå inte, några timmar bort utan att ens veta vem jag är längre.

Demens är en så fruktansvärt speciell sjukdom som inte går att föreställa sig förrän man upplever den själv.

Farmor, jag och Dante som dansar i solnedgången på min kusins bröllop för fyra år sen

Trots det känner jag glädje och tacksamhet. Både min farmor och min mormor kommer att komma. Min mormor har fixat ett pass för att kunna åka från Sverige till Italien, hon ska bo kvar i en vecka efteråt med släkten och vara med Dante och Gaia medan jag och Damon åker på vår honeymoon. Min farmor har, trots att jag vet hur jobbigt det är för henne, hittat en lösning för min farfar för att hon ska kunna vara med. Att få ha båda där på mitt bröllop är allt jag någonsin har önskat mig. Mina bästa vänner sen födseln, de snällaste och gulligaste jag vet, med hjärtan av guld och de mjukaste händerna. Som har peppat, stöttat och funnits där för mig genom varje steg i livet. Jag är där jag är idag mycket tack vare deras kärlek och stöd, en trygghet som är få förunnad.

Såg ni att möhippan hamnade på Expressen efter förra veckans Substack? Det blev ett gott skratt i möhippe-chatten när vi såg den, haha. Påminn mig om att jag ska berätta om den andra polis-historien i samband med möhippan, en vacker dag.

Vi avslutar mejlet med fem snabba:

På midsommar ska vi: Fira med våra bästa vänner på Lidingö i liten skala. Med bröllopet runt hörnet och en galen jobbperiod finns det inte ork till något större så när de bjöd in oss och sa “vi fixar allt” blev jag rörd till tårar hehe. Vänner ändå va.

Inför bröllopet: Sakta men säkert faller bitarna på plats. Igår hämtade jag mina bröllopsklänningar och bar dem försiktigt över Stockholms gator (mina armar höll på att gå av). Kan inte förstå att det här händer!!

Just nu läser jag: Jag avslutade precis “Psykiatrikern” och säger bara varsågoda för den perfekta boken för semestern! Jag slukade den på tre dagar. Lättläst, läskigt och med oväntade svängar. Vilken ska jag läsa härnäst?

Jag har precis tittat på: Netflix släppte dokumentären Maternal Instincts i veckan som jag såg igår kväll medan Damon kollade VM. Det var den värsta dokumentären jag har sett i hela mitt liv?! Den handlar om en kvinna i USA som fejkar sin graviditet och utför ett helt brutalt mord för att försöka gå i mål med sina lögner. Jag tappade hoppet om allt när jag såg den och kunde inte sova efteråt pga obehag i hela kroppen.

Nästa sak på shoppinglistan… Jag har införskaffat allt jag behöver till bröllopet, tror jag, men i helgen ska jag prova igenom allt för att se till så att inget saknas. Jag är lite sugen på att slå till på en ny beach bag inför sommaren eftersom min har några år på nacken och har börjat gå sönder över handtagen. Ett bröllop som pågår i fyra dagar i olika konstellationer följt av honeymoon kräver sin packning.

Den här var fin!

På tal om packning, ni som har flugit med er bröllopsklänning, hur gjorde ni?

Hoppas ni alla får en fin midsommarhelg med lata dagar, god mat, tid tillsammans och mycket njut. Puss!

Och det låter så fint i teorin. Det är klart att vi ska göra det. Men utrymmet som finns för att prioritera oss själva är ungefär lika litet som dörren in till Nils Karlsson Pysslings hem. Det finns ingen tid kvar för att orka skapa välmående. Ofta känner jag att jag lever största delen av mitt liv med att preciiiis få luft ovanför vattenytan. Sen är det något som drar ner mig under, jag tumlar runt som i en torktumlare, plötsligt får jag kraft igen och orkar ta mig upp över vattenytan. Där tar jag några djupa andetag för att samla så mycket kraft som möjligt innan jag dras ner igen.

Det låter bortskämt att säga det. För mitt liv är självvalt, jag har valt att jobba hårt och försöka bygga någonting som sträcker sig utöver mitt moderskap. Men de flesta av oss mammor både jobbar och har en familj att ta hand om. De flesta av oss mammor bär (det är fakta, inte åsikt) mer ansvar över hemmet än vad papporna gör. Alla mammor har burit barnen i nio månader, gått igenom förlossningen och sedan två år av att läka efter graviditeten. Många mammor har bestående skador, fysiska eller psykiska, efter sina graviditeter och förlossningar.

Och när pappor kräver det så är det inte bortskämt. Det är en självklarhet. De behöver kanske inte ens kräva egentiden, de bara tar den.

Min coach sa till mig att jag måste hitta luckor i mitt liv som bara är mina, där jag inte presterar. Att gå och träna räknas inte, för träning är prestation. Att tvätta medan ens partner leker med barnen är inte egentid, för det är prestation. Att gå på ett jobbevent och ha barnvakt är inte egentid, det är prestation.

Den här veckan gjorde jag två saker som var helt för min egen skull.

I tisdags gick jag till ett café precis vid vattnet och drack en kaffe och läste en bok. Jag la telefonen upp och ner och läste tills jag kände mig klar. Det kom och gick folk, en fågel försökte få tag på smulorna under mitt bord, en familj planerade ett av barnens student. En man satt vid bordet bredvid mig och han såg så upptagen ut, med portfölj och Dagens Industi i hösta hugg. Men så kom hans kompis med sin bebis i barnvagn och hela hans persona förändrades. Bebisspråk, anletsdragen mjuknade, han strök sin kompis bebis varsamt över kinden.

Stackars våra barn som behöver leva med så stressade föräldrar, tänkte jag då. Det är klart att jag måste sätta på min egen syrgasmask först. För deras skull. För att inte vara den där skrikande, trötta, utmattade mamman med tankar på annat håll.

Den andra gången var när vi hade bokklubb i onsdags kväll. Solen sken och jag hade varit på Gaias sommaravslutning och sen spelat boule i parken med några vänner och deras barn. När jag satte mig på Broms där månadens bokklubb skulle ses, tog jag in ett iskallt glas champagne och lät telefonen ligga kvar i väskan. Jag åt och drack gott, pratade av mig om saker som tyngde, lyssnade in de andra tjejernas livshistorier, kom nära och kände hur axlarna sjönk. När jag gick hem pirrade det i kroppen av livsglädje.

Livsglädjen, låt oss aldrig kväva den. En levnadsglad mamma är nog en bra mamma. När jag var i parken med barnen innan jag skulle iväg var jag så peppad på att gå på bokklubb att jag lekte monster med barnen i en halvtimme. Oftast är jag för trött för att leka monster i parken, försöker få dem att leka själva så att jag kan skrolla på telefonen.

Så, vad vill jag säga med det här egentligen?

Kanske att det lönar sig att sätta på sig sin egen syrgasmask först, både för ens barns skull och för en själv. Men att det också kan vara svårt att få till den tiden när jobbet och barnen kräver all ens uppmärksamhet. Om vi ska vara helt ärliga finns det inte så jättemycket tid kvar efter att jobbet, barnen, hemmet och träningen har fått sitt. Men man kan försöka.

Om du inte vet vad du ska göra nu: ta en timme och gör någonting som bara är för din egen skull. En lucka som ingen annan tar del av. En skärva av vardagen som bara är din.

För två veckor sen kom jag hem från min möhippa, och det är lika lång tid det har tagit för mig att återhämta mig. Att det enbart skulle vara möhippans fel är dock osant, för det var hela livet som körde över vår familj samtidigt. På två veckor har vi: varit förkylda och hostat bort halva våra nätter (och lungor), haft löss, gått igenom en jobbig grej och så bröt min son armen förra måndagen. Allt detta under samma period som min och Damons möhippa och svensexa utspelade sig.

Livet när man försöker vara ett litet chict bröllopspar men samtidigt har småbarn:

Par som ska gifta sig och inte har barn borde låna några stycken och ha ett test under en vecka innan sitt bröllop. Pallar relationen en vecka med löss, akuten, hostattacker och 4h sömn per natt uppstyckat i fem? Om svaret är ja, varsågoda, ni är redo för att ingå äktenskap.

Skämt åsido, ingenting känns så självklart som att gifta mig med Damon när vi går igenom sådana här perioder. Av alla människor på jorden så väljer jag att gå igenom kaoset med honom alla dagar i veckan för resten av mitt liv.

NOG OM DET - NU SKA VI PRATA OM MIN MÖHIPPA!

För två helger sen blev jag kidnappad för att åka iväg på min möhippa. Jag satt på kontoret, klockan var 13.50 och jag gick in till min kollega Ellen för att gå igenom detaljerna inför det mötet jag trodde skulle ske klockan två. Några minuter i två knackade det hysteriskt på dörren och vi tittade på varandra. “Det måste vara något hysteriskt bud” sa jag. Men så gick Welcome to St Tropez igång på högsta volym och då var det som att det gick en rysning i hela min kropp.

“NU BÖRJAR MIN MÖHIPPA!!!” skrek jag till Ellen och kutade till hallen. Där hade mina tärnor gömt sig, poppade konfettibomber i mängder och hällde champagne över hela mig. “Nu händer det”, skrek dom, och jag önskar att jag hade kunnat ta den adrenalinkicken och spara i en burk för något mer pepp vet jag inte om jag någonsin kommer få uppleva. Ännu mer pepp blev jag när jag kommer ut på gatan och ser att det står en polisbil där och ut kliver en mycket snygg polis med perfekt skäggstubb. Jag tänkte att mina tärnor hade ordnat någon överraskning där en “polis” kanske skulle skjutsa mig någonstans? Ganska snabbt upptäckte jag dock att det var en riktig polis och att någon i huset ringt polisen då de trodde att en skottlossning skedde när konfettibomberna blåstes av.

Vem som nu bestämmer sig för att utföra en skottlossning till tonerna av Welcome to St Tropez och ett gäng woo-girls…

Min möhippa både började och slutade med polisen faktiskt, men den andra historien sparar jag tills vi sitter runt ett middagsbord och jag kan berätta den i lugn och ro. På en möhippa vill man ju gärna bjuda in till lite katastrofer, men ingenting så allvarligt att det påverkar någon eller gruppen negativt. På min hände det saker stup i kvarten, men allt ordnade alltid upp sig till slut. Jag vill tro att det var vår karma som gjorde det.

Alla mina möhippe-looks

Frukost-look
Klänning, Zara
Solglasögon, Bottega Veneta

Bli kidnappad-look
Topp, Cloeys
Jeans, Massimo Dutti
Brudslöja, vintage

Le Club 55-look
Klänning, Taller Marmo
Väska, Miu Miu
Solglasögon, Gucci

Bli dyngrak på Bagatelle-look
Klänning, De La Vali
Skor, Zara
Väska, Loewe
Solglasögon, Fendi

Middag i hamnen-look
Topp, Zara
Byxor, Sandro
Slippers, Sleeper

Utgångs-looken
Klänning, Cult Gaia
Skor, Zara
Väska, Chanel

Jag lyssnade på Yada Yada-podden med Fanny Ekstrand och Carin Falk (love u girls) där de pratade om hur galet det är med blivande brudar som planerar sina looks inför en möhippa som man inte vet någonting om. Nu hade jag förvisso fått ett brev med lite riktlinjer för packning innan det var dags, men oavsett så vill jag säga: PLANERA LOOKSEN! Unna dig att gå all in i den enda möhippan du förhoppningsvis kommer att få. För mig har att planera looks varit typ det roligaste med hela bröllopet och möhippan, för det är en sån sak som inte är på dödligt allvar, det finns distans till kläderna. Kläder är kul, kreativt och att tänka på kläder är (för mig) att vila hjärnan från alla riktiga problem som mitt liv ofta består av. Jag är så glad över att jag åkte på min möhippa med en resväska full med kläder jag kände mig 10-poängs snygg i. När man ska få så mycket uppmärksamhet som man får på sin möhippa, blir kläderna som en rustning. Ju mer man tycker om sin rustning, desto mer kan man hantera den uppmärksamhet som kommer från alla håll och kanter. Eller jag tycker i alla fall att det är så!

Om du är en blivande brud som funderar på sånt här, ta mitt råd och gå all in om det känns rätt och kul för dig. Det pågår en hel värld som går ut på att folk ska försöka passa in och vara coola. Låtsas som att man bara slängde på sig något eller inte bryr sig. Så jag vill bara säga att om du tycker det är kul att bry dig, well, bry dig då!
Om man däremot får ångest av kläderna, känner att de inte är så viktiga eller ger en stresspåslag - skit i det. Packa i sista sekund. Det kommer bli lika bra.

Teorin är denna: gör det som känns bra för dig och låt ingens tyckande hämma dig!

Fem favoriter från möhippan

Den mysigaste stunden

Alla som känner mig vet att jag älskar frukost. Så att tjejerna hade bokat ett pittoreskt litet hotell mitt bland St Tropez gränder, där vi kunde äta långa frukostar under träden, var det bästa som kunde hända mig. Det var så mysigt att sitta i flera timmar med kompisar som kom och gick, tog en till croissant, drack kaffe och pratade om allt som hände kvällen innan.

Känslan av eufori

Att få stå i 28 graders värme och dansa på en beach club med tolv av mina bästa människor på jorden - ingenting förbereder en på den känslan. När eftermiddagen började gå mot kväll hörde jag en av tjejerna skrika “DET HÄR FÅR ALDRIG TA SLUT!” och jag kände det i hela kroppen, när det är så jävlajävlajävla kul, låt det för guds skull aldrig ta slut.

Stunder som man vill ska fortsätta för evigt är stunder jag tror man minns för evigt också.

My ride or dies

När jag kom hem från möhippan hade jag en känsla i kroppen som var starkare än någon annan: kärlek. Jag känner så mycket kärlek för våra vänner, inte bara de som var på möhippan utan alla som kommer på vårt bröllop. Som vill fira med oss, som ger oss energi, som bidrar till den här kärleksfesten man längtat efter i så många år. Så länge vi har våra vänner är vi rikast på jorden. Både jag och Damon har gått igenom massa jobbigt senaste åren (som de flesta vuxna) och då står dom här, ens vänner, alltid öppna för att lyssna, stötta och ta hand om.

Leken

Tärnorna hade fixat en lek som gick ut på att jag fick ta upp olika föremål ur en väska, och varje föremål stod för min relation till en av tjejerna på hippan. Det var ett så mysigt sätt att starta helgen på, för man blev nästan nykär i varenda en.

Att se nya relationer skapas

Jag har aldrig haft ett tjejgäng. Mina vänner är verkligen handplockade varenda en av dem. Jag har ärligt talat lite svårt för att umgås i ett större gäng och är helt klart för högkänslig för att hänga i tjejgäng generellt. Jag gillar små konstellationer där man har valt varandra. Så jag var nog lite nervös över min möhippa, att massa tjejer som dessutom inte är vänner allihopa skulle åka iväg tillsammans…

Men det jag upplevde under helgen var det totalt motsatta! Jag såg hur nya relationer växte fram, band mellan människor som kanske aldrig har gett varandra en chans. Det var nog faktiskt det bästa med hela möhippan. Att se dom jag älskar så mycket, börja så frön till egna relationer mellan varandra.

Jag vill bara göra det igen och igen och igen och igen!!!

Subscribe now

Orättvisa - ett ord jag jobbar mycket med tillsammans med min coach Filippa. Jag kan nämligen bli helt nedslagen av känslan när något är orättvist. Orättvisa drabbar mitt nervsystem på det mest brutala sättet. Det spelar ingen roll om det är jag själv som blivit orättvist behandlad, om jag ser något på nyheterna eller hör om en person som har blivit utsatt för något. När jag känner orättvisa ger det mig darrningar i hela kroppen. Så jag jobbar med att acceptera den känslan, för jag kan oftast inte göra någonting åt det.

Efter att jag lämnat barnen i morse gick jag in på min kemtvätt för att hämta ett par byxor. Jag har gått till samma kemtvätt i 12 år och bor numera i huset mittemot. Ibland kommer jag hem eller går ut samtidigt som Vivian, kvinnan som äger kemtvätten, står utanför och röker eller pratar i telefon. Då brukar hon vinka till mig med ett leende lika stort som det min farmor har när vi ses. En gång kallade hon mig för Kim Kardashian och när mina barn var bebisar med kolik visste hon allt om hur deras magar mådde.

Imorse kom jag in, blöt av regnet och trött av sjukdom, håret låg som stripor över kinderna.
Hur mår du, frågade Vivian.
Inte så bra, svarade jag.
Det kommer bli bra, sa hon.

Efter frukost och en timmes jobb somnade jag i soffan, men blev plötsligt väckt av att det ringde på telefonen. Det är FedEx som kommer med ett paket. Jag släpar mig sömndrucket upp och öppnar dörren när jag hör honom kliva ut ur hissen.

Nämen du har ju glömt nycklarna i dörren, skrattar han samtidigt som jag öppnar.
Oj, idag igen, svarar jag.
Ja jag tror faktiskt det hände när jag var här för några veckor sen också!

Sen frågar han om mitt paket som jag har beställt, berättar om hans frus jobb, vi pratar om vilka träningskläder som är bäst och vilka trender vi har fallit för och inte genom åren.

När jag stänger dörren inser jag att jag är ungefär 40% gladare än när jag öppnade den. Min FedEx-kille och DHL-tjej vars nummer jag har sparade i telefonen, så att jag alltid kan hälsa dem med förnamn när de ringer.

Jag tänker på alla som aldrig vågar möta människor i vardagen, hur mycket energi de går miste om. Energi som i många fall kan vara livsnödvändig. Som får en att känna sig medmänsklig, som en del av ett sammanhang. Som tar en livlös dag och ruskar lite liv i den.

Det här är ditt sign att prata med någon du möter idag.

Subscribe now

Hur mår ni? Jag mår underbart. Regnet öser ner, ljusen är tända och jag har en rolig jobbdag framför mig. Men innan jag betar av to do-listan ska jag ge er: mina favorit från MET-galan wedding edition, kloka ord från Victoria Beckham, alla misstag jag gjort som chef och så en utmaning med Margot Robbins. Enjoy!

MET-galan förra veckan med temat “Costume art” gav utrymme för många otroliga kreationer, och vissa… mindre otroliga. Haha. Det som inspirerade mig var att många looks var gjorda för en soon to be BRIDE! Ska vi kika på mina favoriter som blivande brud?

Ashley Graham i De Petsa, svårt att inte bli knäsvag.

Liline Jacquemus & Simon Porte Jacquemus i Jacquemus. Nu kan jag inte tänka på något annat än att jag måste ha Jacquemus på mitt bröllop…

Kendall Jenner i GapStudio by Zac Posen. Som en vacker staty!

Isla Johnston i Loewe. Jag älskar Loewe. Tänk den här looken på ett city bröllop?

Blue Ivy Carter i Balenciaga and Henry & Henry - I HAVE NO WORDS!!!

Att få vara i bröllops inspirations-bubblan är något av det roligaste jag har gjort! Jag tror det är vetskapen om att jag bara gör det en gång som gör det så kul. Att få gå all in i något på det här sättet och låta hjärnan vara helt uppslukad av table settings, blomsterarrangemang och bridal bikinis har varit sunt för min hjärna. Eftersom jag är en högkänslig människa med nära till ångest har det här tagit upp all min tankeverksamhet så att inga tankar finns kvar för vargtimmen. Jag sover och drömmer om doften i Italien.

Jag lyssnade på Emma Gredes podcast där Victoria Beckham gästade (!) och måste säga att hela avsnittet var ett sant nöje där stora delar av podden handlade om just Victorias entreprenörskap. Jag skrattade, blev inspirerad och kände igen mig. Som en entreprenör och mamma är det svårt att inte känna igen sig när andra entreprenörer och mammor pratar om sina erfarenheter.

Vad tar jag med mig från avsnittet? Mycket, men det här citatet av Victoria fastnade; “None of us is born as a CEO. We learn from the mistakes and use them to be better”

Jag tänkte tillbaka på mina år som ledare och insåg hur mycket jag vuxit av alla erfarenheter. När jag var 22 år blev jag befordrad till Vice VD på bolaget där jag då var anställd, och inom ett år hade jag fått min första missnöjda anställda. För någon som inte klarar av att inte vara omtyckt var detta en fruktansvärd upplevelse. Jag hade chefer över mig med kravställningar och när jag försökte driva mitt team mot målen gjorde jag massa misstag på vägen. Ingen kan något från start. När min son skulle lära sig att cykla och blev arg för att han “var sämst på att cykla” efter att ha provat några gånger, så sa jag att “ingen är bra på något dom inte kan. Det tar tid, man övar, och till slut efter mycket övande så lär man sig”.

Detsamma gäller ledarskapet. Skillnaden är att cyklandet är statiskt, när man kan det så kan man det. Ledarskapet behöver justeras både utifrån team och individ. Så fort jag känner att jag har låst upp en dörr i mitt ledarskap, öppnas en ny med nya utmaningar i takt med att vårt bolag växer. Jag kan vara en jättebra ledare för en anställd, men sen gör jag på samma sätt mot en annan och märker att det inte alls funkar.

Idag försöker jag att använda mina misstag som ledare som verktyg för att utvecklas i min roll. Mina ledord är att vara inspirerande, passionerad och modig. Jag driver ett företag vars främsta värdeord är mod och vill att varje person som jobbar hos oss ska ha det som sin ledstjärna. Ett start up kommer ingenstans utan sina modiga medarbetare. För att vara en av få start ups som överlever och tar sig till scale up behövs en helt unik mix av medarbetare. Människor som vågar gå längre än andra, som har ett extraordinärt engagemang och stark vinnarinstinkt. Jag är så stolt över vårt team på Baby Journey och jobbar varje dag på att bli en bättre ledare för dem. Sen jag tog över rollen som VD i höstas har jag tagit det här med mig i ännu större utsträckning. Hur är man en bra ledare både mot ens team och mot bolaget? Varje dag ger utrymme för nya utmaningar.

Jag fick upp den här posten i mitt flöde och blev fascinerad. Att Margot Robbins kan stå i plankan i 4.10 gjorde mig plötsligt ännu mer besatt av henne. Gjorde givetvis en tävling med dom jag var med för att se hur länge vi orkade. Jag klockade in på 03.07 - YES JAG KAN STÅ I PLANKAN LÄNGRE ÄN RYAN GOSLING!!!

Unknown skryt-fact about me: Man kan tro att jag är en sån lite svag mesig tjej, men jag är ofta otippat bra på den här typen av märkliga tävlingar haha.

Precis som att vi kan “lock in” våra rutiner så kan vi också “lock in” vårt mindset. Alla människor har förmågan att plocka fram sitt laserfokus och därmed prestera utöver sitt vanliga, oavsett om det handlar om att man typ kör 5-kamp med sina vänner eller ska lyckas med något svårt på jobbet. Om man övar på att plocka fram sitt laserfokus så går det snabbare och enklare att plocka fram det till slut och verkligen leverera när man vill. Det finns få saker jag går igång på mer än när jag ser människor plocka fram det i sig själva. Jag kan få gåshud när jag ser någon klicka in i sitt fokus.

Hur länge kan du stå i plankan?

Subscribe now

Det var jag och Anna, min gamla kollega, som startade klubben. Jag och Anna jobbade tillsammans under dessa tre år och det var hennes lilla kompisgäng som utgjorde grunden för Frukostklubben. Jag var mer med som en sidekick på grund av min enorma kärlek till frukost. Anna var en sån person som jag troligtvis aldrig hade stött på om vi inte hade hamnat på samma jobb. Vi var i samma ålder men levde olika liv, något som kan vara extra påtagligt i en kompisrelation när man är 20-någonting. Hon hängde på Söder och gillade hak som serverade billig bärs och jag var mitt uppe i min Stureplans-era och bodde i stort sett på Laroy. När jag jobbade min första vecka lät hon mig välja musik eftersom jag var ny, och jag spelade bara Cher “Strong Enough” på repeat i två veckor tills hon försiktigt frågade om någon annan kunde ta över musiken, dom höll nämligen på att bli lite galna av samma låt utan paus.

Jag hade gjort slut med min dåvarande kille en vecka innan jag började och var djupt nere i en depression. Min relation hade varit offentlig, så var jag än gick kände jag mig uttittad och utskrattad. Jag hatade att gå och handla, för jag såg mig själv på omslagen till skvallertidningarna med någon syrlig rubrik. Från min första vecka på jobbet började jag tillbringa orimligt mycket tid på kontoret, jag ville aldrig gå hem. Jag kunde sitta tills sent på kvällen och sova i vår lilla fåtölj i hörnet när jag var slutkörd och när jag väl gick därifrån var det ofta direkt ner på stan istället för hem.

Anna brukade skämta om vilket vrak jag var och lyssna när jag ältade mitt skitliv gång på gång.

Ett blogginlägg från september 2011 när vi startade Frukostklubben

Att starta Frukostklubben gav mig ett sammanhang som inte hade något som helst med krogen eller min offentliga person att göra. Det var sex personer som sågs och åt frukost för att vi älskade att äta frukost ihop, trots att vi var ett omaka gäng. Vi pratade om film, serier och framtiden, men mest drev vi med varandra, allt med mycket kärlek och respekt. Jag satt på ett litet café på Södermalm och kände mig omtyckt för precis den person jag var.

Vissa människor säger att kollegor inte är riktiga vänner, men I beg to differ. För jag älskade Anna och fortfarande, 15 år senare, kan jag inte gå förbi Il Café utan att bli alldeles varm innanför bröstkorgen.

En bild från den gången jag och Anna testade sumobrottning :)

Det ofrivilliga shoppingförbudet

Min soon to be husband såg förra veckans post om Chanel-väskan och utförde totalt shoppingförbud på mig. Det är nog sunt trots allt, det har kanske spårat ut lite inför bröllopet haha… (tur att jag redan köpt det mesta ;-)

Gör håret sommar-redo

Det finns produkter som kommer in och förändrar ens liv. Ceremonias papaya scrub var en sådan produkt för mig. Den detoxar hårbotten på djupet och får bort allt smuts som absolut inte försvinner vid en vanlig hårtvätt med schampo. Ännu smutsigare blir håret om du likt som jag är dålig på att tvätta din hårborste… men tack vare min papaya scrub så behöver jag knappt använda torrschampo längre, för håret är liksom rent i grunden. Kör det en gång i veckan eller en gång varannan vecka och tacka mig sen!

Det regnar ute, om en halvtimme har jag dagens första möte och sen går hela veckan i ett. Förra veckan var det fokus på firanden i och med att min kära mor fyllde 60 år, men den här veckan blir det fokus på jobb, träning och rutiner. Balans!

Prenumerera nu

Det är ansiktsbehandlingar, LPG, sculptra, kryo-kammare, kosttillskott, vibrationsplattor, microneedling, stacking-behandlingar, cryo face masks, gua sha, baby botox, skin boosters, isbad, infraröda bastu, styreträning, promenad på låg fart i hög backe, träning för att förbättra hållningen, body scans, pulsmätare och om du inte har en Oura ring… är du ens en person som BRYR DIG om din hälsa?

Klipp till att jag sitter på en restaurang i den toskanska staden Lucca. Det finns några få bord, det ena är upptagen av en skäggig backpacker som bär hela sitt liv på en ryggsäck som står lutad mot stolen bredvid. Rödrutiga dukar och små, bruna lädermenyer. Han äter en tortelli lucchesi, typisk för området. Det är fylld pasta med kött och grönsaker som badar i en mustig ragú. Vid sidan av står en kanna vatten och ett litet glas med vin, när jag kollar ännu närmre ser jag att det inte ligger någon telefon på bordet. Vi sitter vid bordet bredvid och jag betraktar det lokala folket som rör sig förbi oss. Deras solbruna kroppar, varma händer, mjuka blick och fylliga kinder. Här finns livet.

Att komma till Italien är så jävla underbart. Istället för krypterapi, kosttillskott, cellförnyelse och att optimera livsstilen – åk till Italien, ät en croissant, drick ett glas vin, spring längs med havet, promenera runt vinrankorna, ner med fötterna i sanden, lukta på träden; du kommer att leva tills du är 100 år och lyckligt dessutom.

Lock in till bröllopet i all ära, men undra om jag inte lever ett lyckligare liv med lite mer italiensk spirit i mitt mindset? Jag tror nog det.

Don’t be the stressed barbie girl

Wanna help a bride decide?

Jag var inne och provade den här väskan i veckan och blev lite kär. Är det inte en helt perfekt väska till the bridal era? Möhippan, bröllopet och/eller honey moon?

Vad säger ni - yes or no?

Veckans tanke

Ett bröllop får en att tänka på relationerna man har i sitt liv. Vissa relationer som man inte kanske har tänkt varit så värdefulla, växer fram och blir det under planerandets gång. Andra överraskar, både på gott och ont. Man kan tro att man har en viss relation med någon och sen visar det sig att det inte är så. Det finns något väldigt sårbart och spännande med den här tiden i sitt liv. Jag känner mig så öppen för kärlek och nära till mina egna känslor.

Prenumerera nu

“What’s not to like” tänkte jag som följt dem på Instagram i åratal och blivit helt besatt av stället.

Så vi bilade till Toscana från vår semester med familjen, tre timmar bort från min släkt, för att se stället där vi helt säkert skulle gifta oss. Med böljande landskap, vinrankor som sträcker sig så långt ögat kan nå, konst, blommor - allt egenodlat. Och när vi kom dit var det såklart helt fel.

Ingenting kändes så som det såg ut på sociala medier. Det är ju så med energier, de är svåra att förmedla via en skärm. Så vi satte oss i bilen för att åka därifrån och vi båda visste, fastän vi inte ville säga det högt, att det här inte var vårt ställe.

Eftersom jag är många saker, men absolut ingen quitter, så lokaliserade jag mycket snabbt ett annat ställe jag haft ögonen på som låg i närheten. “Det kanske kan vara rätt?” sa jag till Damon och övertalade honom att åka dit och titta. Det kändes bra, bättre än det förra, och planeringen med det här nya stället började.

Möten, mejl, Excel-ark och planerings-sheet. Sommaren gick och timmarna vi la på att planera detta bröllop likaså. I slutet av sommaren var allt klart och det var dags att signera avtal och skicka ut save the date.

Det var då vi blev ghostade av vår bröllopsvenue.

Helt plötsligt försvann all kommunikation. Inga svar på varken mejl, sms, telefon eller whatsapp. Jag kunde se att hon var inne och läste mina meddelanden, men hon svarade inte.

Fram till dess visste jag faktiskt inte att man kunde bli ghostad av sin bröllopsvenue, men man lär sig något av alla äventyr i sitt liv.

Dagarna gick, de blev till veckor och datumet för att skicka ut save the date hade passerat. Efter en månad utan att få tag på stället bestämde vi oss: det blir inget bröllop.

Vi var förkrossade. Alla månader av att peppa, fundera, visualisera och slutligen bestämma sig - bara för att få mattan undandragen. Vi var så jävla ledsna. Jag och Damon brukar alltid (med glimten i ögat) säga att vi inte är såna personer som har medvind, utan alltid måste kämpa för varje vinst. Och så stod vi här, ghostade utan svar från en bröllopsvenue.

Men då mindes jag ju vad som är stommen för vårt förhållande: vår gemensamma kraft i att inte sluta kämpa för det som är viktigt för oss.

Så jag researchade 50 nya potentiella bröllopsställen i Toscana, hade guidade videoturer med 15 av dem och bokade några veckor senare en resa ner till området med 5 bokade site visits av våra sista favoriter.

Jag har en video på Damon när han kliver in på stället som nu är platsen där vi ska gifta oss på. Han går mellan några citronträd, ställer sig vid ett staket som följs av utsikten över trädgården, och när han vänder sig om till mig säger han: ”Herregud, det här är ju vårt ställe. Har vi råd med det? Det är för bra för att vara sant!”

Om du som läser det här kämpar för något just nu, eller kanske precis har stött på en motgång i ditt liv. Något som inte går din väg eller blivit som du har tänkt dig… ge inte upp. Good things will come your way. Universe will always have your back.

För såhär i efterhand var den där ghostingen det absolut bästa som kunde hända oss.

Jag sitter på Nybrogatan 38 med en cappuccino och gråter. Eller gud vad dramatiskt, tårarna har slutat rinna, det är mer så att jag sitter och torkar mina tårar. Grät klart innan jag klev in, jag är väl ingen galning heller.

Vi landade igår kväll och somnade utslagna efter en resdag, upp och stressa till skolan och sen var det dags för Gaias första tandläkarbesök! Det gick precis så som jag hade föreställt mig att hennes första tandläkarbesök skulle gå – katastrofalt. Hon vägrade öppna munnen och när hon till slut gjorde det väste hon som en orm mot tandläkaren. Det hela avslutades med hennes värsta mardröm: att tandläkaren sa åt henne att hon måste sluta med napp nu när hon fyllt 3 år. Så hon gömde sin napp och sen grät hon sådär som man bara gråter när något känns riktigt, riktigt jobbigt. Jag led med henne, tänk om någon skulle be mig sluta med det jag älskar mest av allt i hela världen? Vilken pers för en treåring att ta sig igenom. När jag hade lämnat henne på förskolan (fortfarande gråtandes) kände jag hur spänningarna gick ur kroppen och tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag klarar inte av att se mina barn sorgsna, sån onaturlig grej, och vetskapen också om att det kommer fortsätta hela livet gör mig alldeles utmattad. Alltid lika svårt att växla om från förälder till jobb efter sådana mornar. Så jag satte mig här med min dator istället för att få undan lite jobb och samla lite kraft innan jag tar tag i alla interna genomgångar jag har under eftermiddagen.

Har saknat mina kollegor dock! Och att få jobba ostört, lite svårt det där med jobb samtidigt som man har påsklov med två barn. Jag ser fram emot att få dyka ner i projekt och vara fullt dedikerad.

Ett kvartal, sen gifter vi oss.

På bilden: En bröllopsvenue som vi inte valde men som också var så fin! Bara mejla mig om du vill ha tips på bröllop i Toscana, jag doktorerar i ämnet.

Och på tal om att gifta sig så åker vi i helgen till vår bröllopsvenue med vår wedding planner för att gå igenom allt på plats, provsmaka menyerna etc. FÖRLÅT! IT’S HAPPENING! Det ska bli sååå kul och framför allt mysigt att få åka iväg och gå in i bröllopsbubblan tillsammans. Jag tror verkligen att det kommer kännas lite mer verkligt efter det! Att planera bröllop samtidigt som man har småbarn och driver bolag gör ju att allt går så snabbt, tror verkligen det är skillnad på upplevelsen med vs utan barn i bilden, så jag ser fram emot att stanna upp och ta in allt.

En sak jag frågar alla som har gift sig som jag träffar är vad de har för do’s & don’ts som dom tar med sig från sina egna bröllop. Det är väldigt lärorikt och väldigt kul att få höra om andras bröllop. Några av de saker som flera brudar har sagt är att de ångrar att de inte njöt mer, så det har jag haft med mig från start. Mål: 0% bridezilla, 100% njut. Vi får se om jag lyckas, jag är ju den typen av värdinna som glömmer bort att servera gästerna för att jag har så trevligt själv (Damons värsta sida med mig, vi bråkar alltid när vi hostar haha), men det bådar ju gott inför bröllopet i alla fall. Att jag kommer vara helt upptagen med att ha kul och därför inte bry mig om det som går snett (för snett går saker ALLTID, det vet jag efter alla event man hostat med jobbet).

Nåväl. Inkorgen kallar, to do-listan är fem mil lång, och jag har prokrastinerat klart. Dags att ta tag i den här dagen.

PUSS & tack för att ni läser!

Prenumerera nu

När jag sitter i trädgården med min familj här i Marbella, där vi för tillfället befinner oss, så besvarar jag alla dessa enorma frågor i en handvändning.

Det här. Det här är lycka. Det här är varför jag jobbar så hårt. Det här är meningen med hela livet.

Att kunna sitta i en solvarm trädgård och titta på när mina barn leker med en kopp kaffe i handen. Jag försöker alltid spara på stunden lite extra i kroppen, så att jag ska komma ihåg den sen när jag är tillbaka i stressen igen. Minnas att jag kör på så hårt som jag gör, för att sedan kunna ha möjlighet att åka hit och titta på mina barn istället för på klockan.

Nio månader om året lever jag i Stockholm där nästan varje dag är uppdelad på timme, ibland halvtimme. Men tre månader om året lever jag här, utan klocka, där mobilen för det mesta är urladdad i något hörn.

Om du som läser det här har en dröm om att testa ett liv utomlands, antingen helt, för en period, eller delvis - gör det! Jag följer Sandra Beijer som precis flyttat till Paris med sin familj och jag blir sååå inspirerad av att våga följa en dröm när jag ser det. För oss passar det att ha ett semesterboende utomlands för tillfället, men vi har bestämt att om tio år ska vi testa att flytta. Till ett gammalt stenhus i södra Frankrike kanske? Eller en våning i Paris. Vingård i Italien? Eller varför inte en bondgård på Mallorca. Madrid hade varit något också… kan man vilja flytta till ett ställe man aldrig har besökt?

Slow living

Som nyårsmål hade jag att jag skulle anamma mer “slow living” i mitt liv. Leva mer medvetet, vara mer i nuet och inte bara rusa fram och igenom allt som händer. Nu har första kvartalet av året gått, så hur var det nu med nyårsmålet igen?

Jag måste faktiskt säga att jag har lyckats rätt så bra hittills. Ni kanske minns förra veckans mejl där jag hade haft 3 timmar och 30 minuter återhämtande tid en lördag där jag hostade mitt ena barns kalas??? Just sayin, du klarar inte av så mycket återhämtning en kalasdag om du inte har praktiserat lite slow living ;-)

Från en yogaklass i februari med Clarins på ett spahotell utanför Köpenhamn

Men jag ska inte ljuga, jag är inte direkt lugnet själv. Tvärtom så är jag en stressad, högpresterande och impulsiv person som därav verkligen behöver det här med slow living. Jag är typen som blir irriterad över att folk går långsamt på trottoaren, man blir liksom inte mer Stockholmsstörig än så, men jag erkänner att det tyvärr är jag… alltid bråttom, alltid på väg, alltid “nästa möte börjar om en kvart”.

Kanske var det därför jag fick en ångestattack utanför gymmet för ett par veckor sedan efter att ha pressat mig själv stenhårt på ett PT-pass och sen duschat, sminkat mig och sprungit ut för att hinna till mitt nästa möte som började 20 minuter efter att passet var slut.

På mitt nya gym har vi ett litet kök där man, om man vill, kan hänga kvar och ta en proteinshake och prata lite med andra eller sitta en stund med telefonen efter sitt pass. Jag har aldrig varit kvar på mitt gym mer än absolut nödvändigt tidigare, men det inspirerade mig så mycket när jag såg att folk faktiskt tog en kvart och återhämtade sig lite innan de sprang vidare på nästa grej. Så nu försöker jag göra detsamma - alltså mer slow living.

More intention, less rush.

Och det är väl det jag hittar här i Marbella. Till lugnet som jag så febrilt letar efter hemma i Stockholm också. Nu ska jag öva på att ha det inom mig oavsett var jag befinner mig.

Hur går det för dig med dina nyårsmål?

Tack för att du läser, vi hörs nästa vecka igen. Ta hand om dig <3

Prenumerera nu

Tidigare har att vara själv med barnen kunnat vara något man straffar den andra för. Jag minns när vi var i Marbella förra sommaren och Damon gick till gymmet, jag satt och kokade av ilska för att han var borta 15 minuter längre än överenskommet.

Att vara mitt i småbarnsåren är att stor del av tiden bara försöka överleva. Men sen utan att man märker det själv påbörjas nästa kapitel. Jag kom på mig själv igår förmiddag med att både ta en dusch och bläddra i en tidning medan barnen lekte i vardagsrummet. Vad i? Läsa tidning? Dricka varmt kaffe? TA EN DUSCH?

Och jag som funderade på en trea 😂 Det gör jag inte efter denna mysiga helg kan jag tala om. Jag är så glad och tacksam över vår nya fas som familj.

När jag gick in i min Oura-app för att kolla söndagens stressnivåer såg jag detta! 3h och 30min återställande tid 🥹 Det här hade dock inte varit möjligt utan all hjälp jag har fått av våra föräldrar. Jag är verkligen ödmjuk inför den hjälpten som är en stor anledning till varför jag kan må såhär bra. Och alla vänner som ställer upp! Som våra vänner Jimmy & Filippa som skjutsade oss till kalas utanför stan igår så att jag slapp ta bilen ut ur vårt klaustrofobiska garage, haha.

Ja, det kan vara så att jag skrapade bilen i fredags när jag skulle ta mig ut därifrån…

NÅVÄL

Ett enkelt vardagsrecept för hela familjen:

Jag lagade Chicken Katsu förra veckan och alla älskade det. Ny favorit här hemma! Jag följde detta recept och tipsar vidare om din inspiration tryter för veckans middagar.

Speaking of goda recept:

Är ni medlemmar i min kompis Jossans app “Body & Soul Care Club”? Annars är det ett hett tips! Jag plockar med mig allt från meditationspass till nytta godsaker därifrån. Dessa matchabollar var magiskt goda och enkla att svänga ihop. Kanske inte lika fina som Jossans, men smakade mycket gott ändå.

Voila! Hon var snäll och lät mig dela receptet på min substack. Så gör er själva en tjänst och signa upp er på Body & Soul Care! Du kommer inte ångra dig.

Prenumerera nu

Tack för att ni läser, nästa gång vi hörs befinner jag mig i solen för att tanka D-Vitamin. Puss, DU ÄR BÄST!

Det är måndagsmorgon, aka en av mina favoritstunder på hela veckan – det ska dock erkännas att jag har många. Jag kan få pirr i hela kroppen av livet flera gånger per dag, får du också det? Hur gick jag från att vara den där ångestfyllda tjejen som levde en stor del av min tid med en skavande känsla i bröstet till att bli den jag är idag, en person som lever med en lätt känsla i kroppen?

Jag blev mamma 🤍

+ la hundratals timmar (och tusentals kronor) på terapi & coachning för att hitta till rätt plats i mig, för just mig. Ett arbete som är ständigt pågående, men jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Det är helt sjukt hur min roll som mamma först gav mig så enormt mycket ångest med inte bara ett utan två kolik-barn, sömnlösa nätter, en känsla av att “varför älskar alla det här så mycket men inte jag?”. Sen fick jag landa i mitt föräldraskap, och då föll allt på plats för mig. Om du som läser det här känner igen dig i att inte älska sönder bebistiden, eller kanske står mitt framför den just nu, så ska du inte känna dig stressad. Din tid kommer, som Håkan så vackert sjunger.

Låt-tips: Om du älskar Håkan lika mycket som jag gör, lyssna på den här otroliga varianten på en av mina favoritlåtar.

Jag kan få så dåligt samvete för att jag kände så som jag gjorde kring bebistiden. När jag ser bilder på min första bebis värker det i hjärtat av det där samvetet. Varför kunde jag inte vara den mamman jag hade planerat att vara? Rosa moln-mamman. Men samtidigt vet jag, om jag bara riktar blicken inåt, att jag både har varit och är den bästa mamman till mina barn. Lejonmamman som skyddar dem från allt och har gjort det sen dom tog sina första, ursinniga, andetag.

En av våra bästa frukostar på helgmornar är att baka så kallade “kesofrallor” med originalrecept av @elinwarn. Nu har jag tweakat receptet med två ingredienser som gjorde dessa frallor helt perfekta. Varsågoda – här kommer det!

Proteinfrallor med nötter & aprikos

Du behöver:
5 dl havregryn (glutenfria om du önskar)
2 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
4 ägg
1,5 dl keso
1 näve hasselnötter
4-5 torkade aprikoser
Havssalt
Pumpakärnor

Gör såhär:
- Blanda ihop havregryn, bakpulver, salt, keso och ägg med en stavmixer eller blender
- Hacka och släng ner hasselnötterna och aprikoserna
- Ställ in i kylen i 20 min (eller mer)
- Lägg upp bollar av degen på en plåt med bakplåtspapper, toppa bollarna med halvssalt och pumpakärnor
- Tillaga i ugnen på 200g i ca 20 min

Vips så har du världens godaste frukostbröd!

Tack för att du läser, glöm inte att prenumerera så hörs vi snart igen 🤍

Prenumerera nu

Om ett par veckor blir Gaia 3 år och nu är jag där igen, djupt inne i besattheten. Jag är så förälskad i henne så att jag ibland inte vet vad jag ska göra av all min kärlek. Jag märker att alla föräldrar har olika åldrar de tycker olika mycket om, en hel del mammor jag känner är ju besatta av bebisar och vill bara ha en till bebis hela tiden. Jag vill ha en 3-åring jämt.

I flera år har jag sagt att jag är färdig med barn, det blir ingen trea som vi planerat, jag har sålt varenda liten bebispryl för att göra rum för vårt nya liv. Jag har varit så trött på bebisar. Men så tittar jag på min gulliga 3-åring och tänker helt ärligt att jag vet inte hur jag ska acceptera att aldrig mer få ha en sån hemma. Nu har jag ju Gaia, men om några år, när jag har två skolbarn. Vad ska jag då göra utan små fötter som gosar in sig i min mage om nätterna? Någon som går upp och kissar på sin lilla potta samtidigt som jag kissar på toaletten, som borstar sina minismå tänder med tigerljud, som går runt hemma och låtsas ha en trädgård i vardagsrummet eller ringer till sina kompisar med Greta Gris-telefonen för att “planera imorgon på jobbet” med den lilla läspande rösten.

Ingen trea = ingen mer treåring. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det. Du som är mamma; hur visste du när du var klar med barn?

Rensade garderober med min lilla assistent i helgen

Att jobba med Baby Journey är att konstant vara omkring graviditeter och barn. Det bästa med det är faktiskt att man får sin dos ganska så stillad på jobbet. Men det väcker också någonting i en när man kollar på en annons med en mamma som bär en liten bebis i famnen. Åh, den där ljuva bebisdoften. Som livselixir. Om alla doftade på en bebis varje dag skulle inga krig finnas i världen. Om alla började sina dagar med att bli klappad på av sin treåring skulle alla brustna hjärtan läka.

Veckans köp: Hello Prada Mini Skirt

Jag klickade hem den här minikjolen från Prada förra veckan som jag hade tänkt ha i samband med bröllopet, kanske på möhippan (som jag inte har någon aning om vad vi ska göra haha, sjukt att planera outfit till något man inte vet någonting om… MEN I ALLA FALL). Nu till frågan: hur ska jag styla den? Help a bride out!

Lämna en kommentar

Det är dags att runda av måndagens mejl. Imorse badade Stockholm i sol men nu ligger det ett tungt, grått täcke över hustaken. Vi fick ett tråkigt besked på jobbet imorse, sen en rolig affär som kom in några timmar senare. Livet är fyllt av highs & lows och snart hämtar jag barnen som jag längtat efter fram tills att någon kastar sin mössa på sig och skriker “Jag vill inte äta fisk till middag!!!”. Japp, det blir fisk till middag. Tack för att ni läser, ILY ❤️‍🔥

Prenumerera nu

Sneak peek!

Follow me down the wedding road

I sommar ska vi gifta oss! Efter 13 år tillsammans och 6 år som förlovade. Men alltså att planera bröllop är det roligaste jag har gjort. Allt ifrån att ta fram bröllopsklänning(ar!) till set design. Jag älskar det och ser så mycket fram emot vår bröllopshelg med alla vi älskar.

I veckan gjorde jag en fotografering på temat bröllop tillsammans med smyckesvarumärket Edblad där jag stylade fyra olika bröllopsklänningar med deras smyckeskollektioner. Helt sjukt kul men också lärorikt för att förstå vad jag tycker om, när jag känner mig snygg, vilken stil som passar mig och vad som kanske ser bra ut på andra men som inte alls känns rätt när jag sätter på mig det. De flesta av mina klänningar är redan klara (mer om det senare) men jag fick helt klart inspiration till de sista looksen.

Poddtips!

Speaking of wedding så gästade jag Bröllopsguidens podcast och pratade om hur Damon friade till mig, do’s & dont’s på bröllop och hur jag tänker kring vårt eget. En lite glimt om vad som komma skall. Lyssna på avsnittet här!

The cookie that crumbles

Funderar du på vad du ska göra i helgen och bor i Stockholm? Då traskar du iväg till Krümel Cookies och äter deras Creme Brulée cookie med vit choklad. Dom har tre olika locations och du hittar de här (klick!).

My new beauty obsession

Det här krämrouget från Chanel är mitt bästa beautyköp på länge. Hittade hypen på TikTok efter Wuthering Heights, testade det på Köpenhamns flygplats, köpte med spontant och har använt i stort sett varje dag sen dess. Så fint att lägga över kinderna, nästippen och överläppen. Tips om du vill börja se lite vår-rosig ut redan nu!

DÅ var det dags att gå på helg va? Målbild ikväll: en kopp svart te med jordgubbssmak, några bitar choklad, första avsnittet av Love is Blind Sverige (ny säsong kom på Netflix IGÅR!) och min gulliga kille kommer hem. Önskar er en fin helg så hörs vi på måndag eller tisdag igen! 🌻

Lämna en kommentar

Aldrig älskar jag att bo i Stockholm lika mycket som då.

Varför Substack?

I 20 år drev jag min blogg och för två år sen, precis på 20-års jubileet, bestämde jag mig för att lägga ner den. Bloggen hade tappat sin stjärnglans och jag njöt inte av den på samma sätt. Istället blev det full on Instagram, men det formatet har aldrig varit perfekt för mig (buhu stackars mig haha). Jag blev influencer för att jag älskar att skriva! Att kommunicera med andra kvinnor i olika kanaler är det som har drivit mig framåt; dela med mig av mina tankar & reflektioner, bada i ytligheternas värld, öppna upp ett fönster till mitt liv och samtidigt lära mig något om någon annans.

Därför känns ju Substack som helt rätt plats för mig! Poletten trillade ner när min bästis Petra sa att hon sitter och skrollar Substack på kvällarna nu för tiden istället för Instagram och att hon får så mycket inspiration här. “Du kommer äääälska Substack!”.

Veckans tips

Jag lyssnade på ett poddavsnitt med Kelly Wreastler som gästade Emma Gredes podd Aspire: How to scale while keeping your brand intact.

Emma hypar upp Kellys substack varpå Kelly pratar om hur kul det är att ha en - och där var jag såld!

Om ni inte har lyssnat på det här avsnittet än - varsågoda. En timmes samtal mellan två enormt drivna affärskvinnor. Emma Grede har grundat Skims tillsammans med Kim Kardashian och Kelly Wreastler är en av de mest framstående inredningsarkitekterna idag med sitt egna brand. Vi har faktiskt flera lampor hemma från hennes varumärke och de är otroliga.

Emma och Kelly pratar om hur man får ihop karriär med barn, hur man växer med sitt varumärke utan att tappa sin core och hur dom använder AI för att skala upp sina verksamheter. En extrem grej var att Kelly berättade att hon tränar två gånger om dagen - sju dagar i veckan. Förlåt? Det var det sjukaste jag hört haha, själv krigar man för att få ihop tre pass i veckan. Jag vet inte om jag kommer hoppa på just det träningståget, men annars, mycket inspirerande och jag stängde av med känslan att nu jävlar kör vi!

Om ni inte prenumererar på Kellys substack än - do it here!

Lämna en kommentar

Jag la in en liten kommentar-knapp här ovanför, så att du kan skicka en note till mig om vad du vill se i mina newsletters. Nästa vecka tänkte jag att jag skulle dela med mig av alla böcker jag läste förra året och mina topp 3 favoriter. Sen ska vi diskutera mitt nyårslöfte kring slow living - hur går det där egentligen? To be continued…

Tack för att ni är här - det ska bli så mysigt att göra detta ihop!

Prenumerera nu